Hej.

Efter ett längre uppehåll kändes det som att suget på en comeback i cyberrymden blev för stor. Eller rättare sagt, fientliga besked från Färjestadstravets administration gjorde att en återkomst kändes hotfullt påtvingad.

Färjestadstravets Johan Kemi & Victor Isaksen diskuterar metoder för en väl fungerande och uppdaterad hemsida.

Vill därmed säga att mitt tillfälliga försvinnande ej berodde på att jag i senaste upplagan nämnde Clark Olofsson och hans tveksamma livsstil.

Vi kan börja med att pricka av hästägandet, då det ju faktiskt är det som ska vara den röda tråden när jag skriver. Hazarden har gått från att ha varit en slutstridsfegis till att ha blivit betydligt hårdare, såväl psykiskt som fysiskt. Det är kul. Han är numer väldigt jämn och säker, tjänar fina pengar varje gång och gör oss sällan besvikna. Faktum är att vi delägare inte behövt sätta in några pengar på väldigt, väldigt länge då han försörjt sig själv med sina insprungna pengar. Det känns riktigt bra, och är väldigt få förunnat. Särskilt som vi medvetet valt ett av de dyraste alternativen när det gäller tränare.

Det hade dock kunnat vara betydligt bättre slutplaceringar om det inte vore för en viktig faktor: spårlottningen. I början accepterade man ett dåligt startspår, sedan övergick det till viss bitterhet för att sedan rinna över i ren ilska. Nu skrattar vi bara åt eländet. Med den kommande starten i Årjäng på söndag har Svensk Travsport de senaste sex gångerna tilldelat oss följande spår: 11-12-12-11-9(!)-11. Vi funderar allvarligt på att köra en bojkott a´la Fabrice Soulouy om detta fortsätter.

Vi lämnar därmed travet för en stund. Jag bor som de flesta vet i Norge, och det är allmänt känt att norskarna åker över gränsen för att handla billig tobak, mat och sprit. När man precis ankommit svensk mark finns ett pyttelitet samhälle med en liten butik som säljer vissa av dessa varor. Detta samhälle heter "Hån". Det tycker jag är kul.

En annan sak som hunnits med sedan sist är en resa till Frankrike. Då jag är väldigt intresserad av, och glad i mat var förstås restaurangbesöken av stor vikt på resan. Hade bland annat laddat upp för att äntligen få äta en riktig bearnaisesås, så som jag inbillade mig att den skulle smaka. Är nämligen inte överförtjust i de svenska varianter som finns på pizzerior, i påsar på ICA och i tråkiga pulvervarianter. Blev dock väldigt besviken. Ingenstans serverades detta, i mina ögon, klassiska, franska tillbehör. Det visade sig att nästan ingen hört talas om just bearnaisesås. Uppenbarligen är det så att vi i Norden byggt upp en bild av att detta är något typiskt fransk. På samma sätt som man i alla restauranger vi var på serverade "norsk omelett", med ingredienser som absolut inte känns bekanta i våra ögon, och som varken jag eller mitt norska sällskap hört talas om. Finns det fler matbluffar månntro? Vår svenska variant av fredagsmys-texmex känns aningen suspekt...

Santa Maria's Guacamole, innehållande 1,5% avocado.

Apropå matkulturer, senaste smakkombinationen på norskt mineralvatten: jordgubb & peppar.

Trots att jag har lite idéer kvar får det räcka för denna gång. Vi tar dom inom en snar framtid istället för att mjölka ur allt samtidigt. Eller jo, en sak till. Lutfi Kogjini valde att inte anmäla någon häst till tvååringspremiären på Axevalla eftersom unghästar kan ta skada av en sådan lång resa. Dessutom var han inte nöjd med förstapriset på 50.000:-. Skulle han åka med någon häst nästa år måste prissumman vara minst den dubbla. Då är ju frågan: mår hästen bättre om förstapriset är 100.000?

/Per