Det slog mig nyss att jag ofta allierar mig med det som är rätt ” oballt” eller rent av politiskt inkorrekt. Om man tar musik t.ex. Det finns musik som man måste gilla om man skall vara rätt ute i ett sällskap. Te.x Springsteen, Dylan,Lundell osv. Jo, jag tycker också dom är bra. Men ibland är jag ärlig och berättar om annat som jag tycker är bra, typ   Ace Of Base och Aqua. Och det beror inte enbart på att jag ibland gillar att vara lite motvals utan jag menar det faktiskt. Ofta får man då en blick där folk kollar om man ler samtidigt som man säger det, om man är ironisk. ” Det var modigt sagt” kan någon kläcka ur sig. Det jag inte kan förstå är hur något kan vara så himla impopulärt samtidigt som det säljer toppen ?  Ace Of Base är faktiskt bra. Varför kom jag att tänka på detta. Jo för nu pågår buskis med Stefan & Krister på TV4. Jag tycker det är helt fantastiskt roligt. Jag skrattar högt. Men alla undrar om jag inte är klok när jag berättar det. Men det är samma där , varför visar Tv4 något som är så impopulärt ? Det är något som inte stämmer. Open stretch likaså. Det gillar jag ju också ( ibland) , men det vågar man ju knappt säga. För att en tränare eller kusk skall stå framför TV-kameran och säga att han gillar open-stretch så krävs det ungefär lika mycket mod som det krävdes för Anton Hysèn att komma ut och erkänna att han var homosexuell. Vi får väl se om någon travtränare törs ” komma ut” någon gång. Och erkänna att han gillar open-stretch alltså. Tror det är större chans att någon ” kommer ut” med att de gillar Stefan & Krister. För kommer de ut i ” open-stretch” frågan riskerar de att få äta mackorna i ensamhet på stallfiket.

Med ålderns rätt så ser man inte ut som en toppatlet längre direkt. Det har jag väl aldrig gjort i och för sig. Efter avslutad idrottskarriär för sisådär 10 år sedan har det totala förfallet hindrats något av innebandykorpen under vintrarna. För något år sedan kom jag på att jag skulle försöka klämma in något gympass 45 minuter en gång i veckan. I praktiken blir det kanske varannan vecka knappt. Men jag inbillar mig att något är mycket mer än inget. När jag började med detta fick sig självförtroendet en enorm boost. Jag valde nämligen rätt gym. På mitt ” gym” är jag väldigt ung. Jag är också väldigt , väldigt stark. Om jag klädde mig i grönt är det inte helt omöjligt att någon skulle förväxla mig med Hulken. Jag är dessutom väldigt, väldigt uthållig. Den bilden har jag i alla fall på något sätt satt på mig själv. Jag tror det är så de andra på gymmet ser på mig nämligen. Det tog ett tag innan jag kom på orsaken, fast jag vill tro att det kanske bara är en liten del av orsaken ( eller?). Det är nämligen så att de flesta som tränar på gymmet är 80+. Eller så har de råkat för problem av något slag så de måste träna. Hursomhelst är det bra för självförtroendet att tillbringa en stund där. Det är inte helt ovanligt att Astrid eller Agda kommer förbi och säger ” oj vad stark du är” precis när jag håller på och grimaserar upp 30 kg i bänkpress. Funderar på att börja med talk för att få det ännu  lite mer effektfullt.

Ännu bättre för självförtroendet blev det när jag kom på att jag skulle börja löpa en morgontur 5 km varje helg i Rudsspåret ( i praktiken en gång var tredje helg). Första gången gick det tungt måste jag säga men sedan lyckades jag i alla fall släpa mig runt utan att gå. I ”mitt spår”  är  jag väldigt, väldigt snabb. Jag är också väldigt, väldigt uthållig. Den bilden har jag satt på mig själv när jag springer. Jag tror de andra i spåret ser så på mig i alla fall eftersom det är jag som springer förbi alla och ingen springer förbi mig. Måste i och för sig erkänna att jag ökar en smula precis när jag passerar och uppnår då en enorm spänst i steget , men det vet jag att ni också gör när ni är ute och springer eller hur ? Efter ett tag kom jag på orsaken även till detta.  Alla andra är nämligen ute på promenad med hunden alternativt stavgång förutom de som plockar bär & svamp. Jag är den ende som springer. Hursomhelst gör detta att man känner sig lite som en bloddopad Lasse Virèn.

Fram tills i dag……

Det är nämligen så här att jag brukar känna mig som en säl som nyss ätit 2 liter bearnaisesås efter en löptur. Det har gjort att dagen blivit lidande. Därför kom jag i dag på den mycket ogenialiska idèn att i stället springa på kvällen. Det skulle jag aldrig gjort. Det visade sig nämligen att den tiden är alla stavgångare hemma och spelar bingolotto, hundägarna är hemma och häller upp Frolic och bärplockarna har fått ge upp på grund av mörkret. I Rudsspåret är det då i stället  tydligen träningstid för Kenyas landslag eller något liknande. Då tränar uppenbarligen världseliten både bland män & kvinnor och barn & vuxna. Det ven runt öronen på mig. Det var ingen som sprang i annat än den senaste utstyrseln med tighta trikåer, mina ljusblåa shorts med förstärkning mot knott från lumpen – 88 som jag glömde lämna tillbaka bleknade ytterligare. De sprang som vinthundar. Till slut fann jag ingen annan utväg för att slippa den totala förnedringen än att låtsas börja stretcha så fort jag hörde något braka till i kurvan bakom mig. Det blev mycket stretching och en lång löptur. Jag skall aldrig mer springa på kvällen !

Det som är ganska intressant när man är ute och springer är kampen mot hjärnan. ” Vad skönt det vore att gå” viskar jag till mig själv. Sen måste jag försöka stå emot det. Oftast går det men jag har ändå kommit på under mina rundor att min löpskalle som jag trodde jag hade är som försvunnen när det kommer till fysiskt utmattning. Jag är tämligen övertygad om att jag är som en kallblodsmärr på 9 år efter Bork Rigel  i slutstriderna om jag skulle hamna i en sådan. Skulle jag få mothugg så skulle jag hellre ta silvret än att behöva genomlida smärta för att få guldet. Eftersom jag fram till i dag heller aldrig fått gå i ryggar insåg jag att det är det som passar mig bäst. När en av de långsammare vinthundarna passerade mig i dag ( innan jag kom på att jag kunde börja stretcha) insåg  jag till min förvåning att jag fick förnyade krafter när jag fick en ryggtavla framför mig och kunde haka på riktigt bra. Det är väl tveksamt om jag hade gått förbi om jag hade valt att ”vrida ut” på upploppet  men jag kände mig som en bra medhängare i alla fall. Sen finns det ju inget open-stretch i Rudsspåret heller vilket missgynnar mig kraftigt. Jag vill tro att jag blir en något bättre travspelare efter mina löpturer i alla fall då jag tycker mig förstå hästarna på ett bättre sätt nu. Får prova med sulky nästa gång för att ta det ett steg längre. Men jag kommer definitivt att fortsätta matchas i enkla gäng på ” orten”. Jag rekommenderar hästägare att göra likadant eftersom jag numera förstår mig på hästarna. Funderar på att öppna ett betalnummer med rubriken ” så tänker din häst” dit man kan ringa för att få matchningshjälp. Tänker som en travhäst numera nämligen.

Remy skrev en insändare i Travronden. Mycket klargörande och tänkvärt. Det var väl ungefär i linje med vad jag skrivit här tidigare.  Det är inget fel på utvecklingen av prispengarna. Men kostnaderna har skenat, inte pga att tränarna lever lyxliv utan mer i så fall för att de kapprustar. Det gör att leverantörerna utanför travet debiterar mycket mer. Jag tror även att deras marginal har ökat, det är jag ganska övertygad om. Om detta problem kommer jag att ägna några rader i någon kommande blogg. Att travkollektivets inköp måste kunna göras mycket bättre. Detta är en jätteviktig punkt för svenskt trav. Jag är övertygad om att det finns mycket pengar att spara.

Har kommit på att det är modernt att  ha två rubriker som rubrik. T.ex  ” morötter& travvinster eller semester & fotboll. För att vara motvals kommer jag därför att försöka hålla mig till en.

Hur kunde så många kuskar i ett lopp med 200 000 kr i första pris inte vara pålästa på att det var 99% chans att Credit Tabac skulle släppa spets ? Och inte ens du Forsgren ?